Jag var till jobbet i går på ett besök,det var planerat att jag skulle dit och fika på eftermiddan men jag ändrade och ringde om det gick bra om jag kom på lunchen,lite lugnare och mindre stressigt,tänkte jag.Och det gick ju bra och när jag kom satt dom och åt en gemensam lunch plus att en vikarie satt och åt,vikarien jobbade inte.Dom frågade om jag ville ha men jag tackade nej för ingen hade bjudit dit mig innan och ingen sa nåt när jag ringde på förmiddan!Jaja...Jag gillar ändå inte palt!!!
Blev bjuden på god choklad som dom fått av rektorerna.När deras lunch var över kollade jag om jag hittade nå arbetsbyxor som jag kom i.Vikarien åkte med mig för jag skulle åt samma håll!
När jag släpp av henne och reflekterade över hur stunden på jobbet varit så kände jag mig utanför och ensam,ingen frågade hur det var,hur jag mådde eller hur det känns att börja arbetsträna dom bara låtsades som ingenting!!!Ledsen och besviken är jag även om jag vet att mina arbetskamrater är väldigt rädda av sig,dom pratar gärna om andra när dom inte är närvarande!Skulle nog kännas lite lättare och lite roligare om dom sa nåt om när jag ska börja jobba,lite empati eller bara känna att dom bryr sig om mig!Eller så gör dom inte det....

Halv två har jag ett möte med chefen och platschefen vi ska planera min arbetsträning i januari och det känns ju inte så roligt eller motiverat idag,men jag ska iallafall göra mitt bästa,gråten tränger bakom ögonlocken och jag hoppas att jag inte ska börja gråta på mötet!Jag vill så gärna tillbaka till arbetslivet och det skulle underlätta en hel del om man hade arbetskamrater som stöttade eller att jag kände lite stöttning från deras sida...Dom sista åren har jag blivit van vid att bli besviken och van vid bakslag...