Healing!

Min känsla av ensamhet sitter kvar så jag har anmält mig till en ny självhjälpsgrupp och jag träffade Yvonne i måndags,vi pratade lite och jag jag fick fylla i en anmälan så vi får se hur länge det dröjer innan jag kan börja i en!

Igår var jag hos en tjej som utbildar sig hos Terry Evens i mediumskap och healind.Jag fick healing!
Jag hade inga som helst förväntningar eller önskningar jag försökte nollställa mig och slappna av innan.Jag fick sätta mig i en bekväm stol med några böcker under fötterna för som vanligt nådde jag inte ner till golvet!Hon satt på skön musik och jag fick blunda,hon sa ingenting på hela tiden och det fick hon inte heller(för Terry)Det var lite svårt i början att koppla av,jag undrade och funderade lite på vad som skulle ske.Efter en stund blev jag kall på baksidan av nacken hela vägen från ena axeln till den andra,högra benet började krampa på konstigt vis,kramperna fortsatte upp i beckenet upp i magen,bröstet och hela vägen upp i huvudet ansiktet förvred sig i en okontrolerad kramp allt kom inifrån,det jag närmast kan förklara det med så är det som en krystvärk,men absolut inte samma smärta men känsla av våg som sköljer genom kroppen och det kände att det var nåt som skulle ut, lite läskigt var det allt,min andning blev lite häftigare och oregelbunden.Krampen klingade av sakta och jag blev alldeles svettig om händerna och ögonen tårfylldes men jag grät inte!Kroppens muskler ryckte lite och jag tror att jag visste var hon var med sina händer utan att jag tittade och hon rörde aldrig vid mig.När hon var klar lämnade hon mig ensam en stund och jag satt lugnt och blundade ville inte riktigt öppna ögonen.När jag sen satt och körde hem kändes min vänstra arm helt slapp som om jag tappat all kraft i den!Om en vecka ska jag tillbaka till henne och jag kan hoppas att det kan hjälpa mig,att jag kan bli av med lite ilska och sorg som jag bär inom mig....

Jag vet inte vad det egentligen är eller varför jag känner som jag gör!
Jag känner mig så ensam och övergiven som om ingen bryr sig om mig...Önskade att nån bara kunde titta mig i ögonen och ärligt fråga hur jag mår eller hur jag har det,hur det går för mig.
Här om dan så ringde en vän och undrade hur jag har det och jag började berätta att jag varit nere och ledsen några dagar,aha säger hon men hon tänkte mer på hur min man mådde!!!!Och det kan man väl undra men jag blev så ledsen att hon inte var intresserad av mig eller hon hade väl bara kunnat lyssna och vänta till jag berättat klart
Vänner har jag men dom flesta har väl fullt upp med sitt,jag blir så glad när nån hör av sig till mig men då handlar det mest om att ses och gå ut och göra nåt roligt och det vill jag också att dom gör.
Jag har varit sjukskriven så länge nu att dom flesta har blivit vana att jag är hemma och tänker inte på att jag kanske behöver en vän som orkar lyssna eller nån vän som vill ha mig gråtande på sin axel!Man kan tycka att det är väl bara att ringa en vän men det gör man inte och jag vet inte heller vem jag skulle kunna ringa.
Men men det går bra att sitta här ensam och gråta också,fan vad bitter jag låter men det kanske jag är.....

Min doktor och min chef vill att jag ska gå till jobbet och hälsa på och det kan jag väl men jag har inte haft nån som helst lust till det och kommer inte att göra det förräns jag är tvungen,jag har alltid varit så jäkla plikttrogen och alltid gjort mitt bästa men nu har jag börjat tänka om,det är jag som är viktigast och jag kommer att lägga net all min energi på att bli frisk.Inte när andra tycker att nu är du så frisk att du kan börja jobba jag kommer att vara så noga med att lyssna på min kropp och mitt mående,vara sjuk även när jag inte har feber eller nåt annat som bevisar att jag bör vara hemma.Mitt mående syns inte utanpå.Dom här dagarna som är så eländiga vill jag inte ens kliva upp ur sängen jag känner direkt när jag vaknar att idag är det en dålig dag,jag drar täcket om mig och somnar om och vill inte kliva upp...
Jag är så ledsen och tårarna rinner och det får dom göra för jag tycker synd om mig själv och jag orkar inte skärpa mig och det ska jag inte göra heller det måste komma ut och en dag är tårarna slut.....

Sorgen har kommit till mig och för andra gången på många år har jag känt mig riktigt ledsen och jag  har gråtit hejdlöst...Grät igår så ögonen var alldeles svullna,vet inte vad som fick mig att börja gråta men det bara kommer,låg först i soffan och grät sen kom Ida hem och jag la mig i min säng och tittade på film och grät.Fortfarande idag är jag tung i bröstet och har en liten klump i halsen,när jag vaknade idag var jag helt slut i kroppen så jag låg länge i min varma och sköna vattensäng innan jag gick upp!På epm har jag fått förklarat att det är så här det ska vara och det är inte konstigt att jag kan börja gråta helt utan förvarning,jag sörjer och jag har många sorger att bearbeta,hur länge det kommer att ta vet ingen men jag förstår nu att jag måste låta det komma och inte streta emot som jag gjort i alla år.En dag har jag sörjt klart och när den dagen kommer märker jag det säkert.

En förlust,ett dödsfall,trauma eller vad det nu kan vara för jobbigt man får genomlida så vanligtvis så går det några år eller flera år i mellan och man hinner återhämta sig och sörja klart men i mitt fall så har jag aldrig hunnit sörja och många har sagt till mig både på arbetet och vänner och bekanta att det är bra att komma igång och arbeta så fort som möjligt man ska inte bli sittande hemma och grubbla.....
Det jag vet idag så skulle jag nog varit sjukskriven länge och fått hjälp efter att min mamma dog,hennes sjukdomsbild och hennes död var så otroligt jobbig!Ett år senare så tog min bror sitt liv,efter det så gick jag och pratade men det räckte inte och hon kunde inte hjälpa mig mer och inte visste jag heller vart jag skulle vända mig men jag jobbade och försökte gå vidare i livet för att sen krascha helt ett halvår senare....Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag tillåter mig att sörja!

Som vanligt tar det flera dagar innan jag har piggnat till men i slutet av förra veckan på torsdagen var jag så pass pigg att jag åkte och handlade med Ida när hon kom hem från skolan,min bilkörning var knackig eller man kan säga inte så bra,missade att köra när jag hade grönt ljus men solen låg på och jag såg inte,höll på att köra in i en lastbil vid McDonalds,det kom bilar från alla håll och jag tappade fokus eller nåt men det gick bra.Jag fick motorstopp!!!Men vi hade roligt i bilen Ida och jag vi skrattade gott åt allt.Det var kanelbullensdag så det blev några bullar också och efter att vi handlat  åkte vi till Jennie och fika!
Det är alltid roligt och komma till butiken och se allt fint hon gjort!

I helgen har vi varit hemma,vi tog en tur till Köping med PV:n i lördags och igår sov jag riktigt länge nästan till klockan ett tillbringade dagen inne trots att det var fint väder jag var trött och tog det lugnt,tvättade bara ett par maskiner tvätt och lagade middag!

Måndagar brukar vara sköna dagar,tid för vila och återhämtning men idag är jag är inte alls så trött som jag vanligtvis är på måndagar!Idag ska jag ta och vika lite tvätt sen kommer Annika på fika och vi ska prata bort lite tid:)Det är länge sen vi träffades!Städa Tildes rum har jag tänkt att göra idag men det får vi se hur jag orkar när Annika åkt hem,annars så gör jag det en annan dag....

Måndag morgon kl.9 hade jag tid på Epm för ett"avslutningsmöte"
Jag tog med mig Micke.Vi pratade om hur det gott för mig hur jag upplevt behandlingen.
Ångersten har blivit mycket mindre,jag mår bättre men är inte helt frisk,när den dagen kommer är det ingen som vet,mitt tillfrisknande pågår hela tiden även om jag inte får nån behandlig nu.Har en ny tid om ca fyra månader för att se hur det går för mig om jag behöver ytterligare hjälp eller inte!Det känns skönt att vara"klar"på Epm men bara för att jag nu ska få lite tid för vila.Det har tagit otroligt mycket kraft att åka till Västerås några gånger i veckan.Jag har varit helt slut men jag har gjort ett jätte jobb med mig själv och jag har varit som ett läskpapper som min sjukgynast sa:)Jag har gått in med 100% för att ta emot hjälpen jag blivit erbjuden,jag har sett det här som min enda chans att bli frisk att få hjälp med mina trumatiska upplevelser och hjälp med att börja sörja.Just nu känns det lite som jag har tagit nåt kliv bakåt,jag har varit riktigt trött så att både igår och förrgår har jag sovit på soffan på eftermiddan.Jag har inte sovit på soffan på länge men det kanske har varit lite mycket som gjort mig så otroligt trött.Det är den här förlamande tröttheten som jag tycker är så jobbig men en dag kanske jag kan göra nåt utan att det kostar....

Helgen gick förbi i all hast...
Kopparbergsmarknad i husvagn med goda vänner och som har blivit en trevlig sed!
Vi kom dit ganska tidigt på eftermiddan och vi fick våran plats,stora delar var avstängt för att det hade bildats små"sjöar"av allt regnande!
Fredagskvällen som brukligt är det en promenad ner till tivolit,spela lite på chokladhjul och vissa åker karusell!
Kvällen avslutades i puben med lite gott att dricka!
Lördagen så sov jag länge,som vanligt.Regnade till och från hela dagen!Gick lite på marknaden ensam,skönt för då går jag i min takt och tittar på det jag vill och inte behöver ta hänsyn till andra,jag har blivit duktig på att kunna koppla bort vad som sker runt mig men blir det lite trångt får jag lite små panik och går därifrån!

Mot kvällningen gjorde vi sällskap med våra vänner och gick lite på marknaden.Micke fick telefon att Ida blivit påkörd av en släpkärra!!!Panik och vi rusade dit,mitt hjärta bultade,stressen och rädslan steg    allt möjligt och ingenting for genom mitt huvud innan vi kom fram.Det blev en tur till akuten i Lindesberg,jag stannade kvar i husvagnen,på knappt en timme var dom tillbaka och ingenting var brutet,bara inre blödning i vaden.Skönt!
Vi åkte hem sent på söndag eftermiddag,Fredrika hade flyttat under helgen och vi var nyfikna och åkte och titta på nya lägenheten.Där var det full aktivitet med att plocka upp grejer...Försökte hjälpa till men jag gjorde ingen större nytta,irrade bara runt och visste varken ut eller in,var jag skulle ställa grejer så det var lugnast att vi åkte hem!