Jag vet inte vad det egentligen är eller varför jag känner som jag gör!
Jag känner mig så ensam och övergiven som om ingen bryr sig om mig...Önskade att nån bara kunde titta mig i ögonen och ärligt fråga hur jag mår eller hur jag har det,hur det går för mig.
Här om dan så ringde en vän och undrade hur jag har det och jag började berätta att jag varit nere och ledsen några dagar,aha säger hon men hon tänkte mer på hur min man mådde!!!!Och det kan man väl undra men jag blev så ledsen att hon inte var intresserad av mig eller hon hade väl bara kunnat lyssna och vänta till jag berättat klart
Vänner har jag men dom flesta har väl fullt upp med sitt,jag blir så glad när nån hör av sig till mig men då handlar det mest om att ses och gå ut och göra nåt roligt och det vill jag också att dom gör.
Jag har varit sjukskriven så länge nu att dom flesta har blivit vana att jag är hemma och tänker inte på att jag kanske behöver en vän som orkar lyssna eller nån vän som vill ha mig gråtande på sin axel!Man kan tycka att det är väl bara att ringa en vän men det gör man inte och jag vet inte heller vem jag skulle kunna ringa.
Men men det går bra att sitta här ensam och gråta också,fan vad bitter jag låter men det kanske jag är.....

Min doktor och min chef vill att jag ska gå till jobbet och hälsa på och det kan jag väl men jag har inte haft nån som helst lust till det och kommer inte att göra det förräns jag är tvungen,jag har alltid varit så jäkla plikttrogen och alltid gjort mitt bästa men nu har jag börjat tänka om,det är jag som är viktigast och jag kommer att lägga net all min energi på att bli frisk.Inte när andra tycker att nu är du så frisk att du kan börja jobba jag kommer att vara så noga med att lyssna på min kropp och mitt mående,vara sjuk även när jag inte har feber eller nåt annat som bevisar att jag bör vara hemma.Mitt mående syns inte utanpå.Dom här dagarna som är så eländiga vill jag inte ens kliva upp ur sängen jag känner direkt när jag vaknar att idag är det en dålig dag,jag drar täcket om mig och somnar om och vill inte kliva upp...
Jag är så ledsen och tårarna rinner och det får dom göra för jag tycker synd om mig själv och jag orkar inte skärpa mig och det ska jag inte göra heller det måste komma ut och en dag är tårarna slut.....