Glädje och sorg....

Idag när jag gick upp,tog en mugg och temosen i köket med färdigbryggt kaffe(varje morgon har min man kokt kaffe åt mig och hällt upp i termos)och satte mig i soffan,nästan omgående fick jag nyheten att vi fått en ny liten prinsessa,Daniel såg så lycklig ut,rörd var han också,vem skulle inte varit det om man fått berätta för hela världen då man själv blev förälder!Jag blev väldigt glad för deras skull,jag gillar Viktoria och Daniel....
Efter ett tag när jag kollade vad vi hade för datum i dag upptäckte jag att det även är tre år sen min mamma dog...Åter dyker minnena upp runt hennes sjukdom och död,hur jag pendlade mellan hopp och förtvivlan såg på medans hon blev sämre och ingen kunde hitta vad hon led av.Så många gånger som jag i ren frustration skällde på henne och trodde att hon undanhöll sin sjukdom för mig,så upprörd jag var,stackars mamma.Vid ett tillfälle när jag pratade med henne i telefon,en av många samtal så försökte jag få henne att berätta,vara ärlig för jag trodde henne inte,så sa jag:du är min mamma och bryr mig om dig,därför "skäller" jag!Är så glad att jag sa dom orden,annars så hade jag haft dåligt samvete för mitt agerande och hur jag var mot henne många gånger.
Inte kunde jag väl tro att sjukvården i Sverige,med alla specialister inte visste vad mamma led av.
Ungefär i ett års tid höll det på,mamma inlagd,provtagningar i både Linköping,Uppsala,Västerås och Köping,sådär rulla det på,hem ett tag,iväg igen...När mamma började hosta blod så förstod jag att det var rätt allvarligt!Ca en vecka innan mamma dog fick hon sin diagnos,det finns inget svenskt namn på sjukdomen och vad den heter på latin har jag tyvärr glömt bort.Man kan säga att hennes lungor rostade(blodkärlen)Hon kvävdes sakta.....Hon fick andningshjälp så klart!Sjukdomen är så ovanlig,att det fanns då för tre år sen ca hundra kända fall i världen och då har det drabbat små barn och man tror att man är född med sjukdomen,då är endast en lung transplantation enda chansen att överleva.10 Februari blev mamma inlagd i Västerås för sista gången,hon kom inte hem nåt mer efter det så nästan två veckor åkte min bror Marko och jag fram och tillbaka.
Mamma blev nedsövd sista två dygnen,Marko och jag vakade och sov på sofforna på intensiven.På fredan sa dom att hon inte skulle överleva helgen,lördan kom,hon levde,söndan kom,hon levde,läkarna stod frågande och vi fatta än mindre,så jobbigt att inte veta,att inte kunna göra nåt,knappt tordas gå iväg och äta eller fika.På söndag kväll bestämde Marko och jag i samråd med personalen att vi skulle åka hem en vända,duscha,byta kläder och sova en stund i sin egna sköna säng,det hade blivit lite si och så med den saken på sjukhuset.När jag kom hem duschade jag och la mig i sängen för att titta lite på tv i min ensamhet och somnade rättså snart,vaknade halv fem på måndag morgon och ingen hade sökt mig,panik,hade
jag inte hört telefonen!Jag ringde sjukhuset och fick till svar att natten varit lugn för mamma och att vi skulle ta det lungt och komma senare,om nåt skulle hända skulle dom givetvis höra av sig.
Marko och jag åkte in på förmiddan och rättså snart ville läkarna ha ett samtal med oss,som handlade om vi skulle stänga av respiratorn....Vi behövde inte fundera så länge,vi hade blivit så väl informerade om mammas sjukdomsförlopp och det fanns ingen annan väg för henne,så vi beslutade att stänga av.Jag ringde efter flickorna och Micke,när dom kom va mamma död!